Ge f*n vi vår arbetstid!

Som frekventa läsare har noterat arbetar jag som lärare. Jag är dessutom aktiv inom Lärarförbundet. Nu har vi fått reda på att Sveriges Kommuner och Landsting (liksom min kommun), vill avskaffa förtroendetiden för lärare. Vi har idag ett avtal som gör att vi jobbar 45 timmar i veckan, varav 35 timmar är reglerad (och i praktiken ska utföras på arbetsplatsen) och 10 timmar disponerar vi själva.

SKL vill ge alla lärare 40 timmars arbetsvecka, med helt och hållet reglerad arbetstid. Visst, det kan väl vara skönt att jobba en timma mindre om dagen, men vi har svårt att hinna med allt vi ska göra på de 45 timmar vi har nu. Arbetsbördan ökar, så vi ska göra mer, men på mindre tid. Dessutom är många arbetsrum inte utformade så att lugn och ro är självklart. De flesta skolor vill att man ska vara öppen gentemot eleverna, och finnas till hands i stort sätt alltid. Det är en bra tanke, men när ska vi få arbetsro för att planera, rätta, sköta föräldrakontakter och så vidare?

Nej, låt oss ha kvar vår förtroendetid och våra lov, så vi kan koncentrera oss på det vi gör bäst: att undervisa!

Jag hoppas att Vänsterpartiet snart lägger sig i arbetstidsfrågan.

Satsa på feminismen

Ett år före valet ser vi i media att alla partier slåss om mittenväljarna (läs medelklassen i storstäderna, främst Stockholm). Inte minst de två största partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, trängs i mitten. Svensk politik blir mer och mer fixerad kring de två blocken, och utrymmet för mångfald krymper.

I det läget måste man profilera sig. De mindre partierna behöver sticka ut hakan och hitta sin nisch. Ibland blir konsekvenserna av det lite tokig. Som kd:s snack om "verklighetens folk", vilka de helt uppenbart sällan faktiskt träffar, och partiledaren Hägglunds svamlerier om vad som är konst och inte.

Det som hamnat helt utanför slagsmålet om profilfrågor är feminismen. Det är ett av de områden som den nuvarande högerregeringen är allra sämst på. Och det är ju inte konstigt. Högerpartierna i Alliansen är inte feministiska, även om det finns företrädare för Folkpartiet som har vissa feministiska idéer. Feminismen står inte högt på dagordningen (om den finns med als) hos något av riksdagspartierna. Det lämnar ett tomrum och ett utrymme för profilering.
Vänsterpartiet har varit ett feministiskt parti i ungefär 15 år. Under 1990-talet var (v) på allvar drivande i den feministiska debatten och var med om att lyfta upp de feministiska frågorna på den politiska dagordningen.

Och de feministiska frågorna har på intet vis fått en lösning. Det är inte så att framgångarna på 90-talet gjort den feministiska kampen överflödig - tvärt om! De jämställdhetsframgångar vi såg under det förra decenniet har till stor del rullats tillbaka. De så kallade hushållsnära tjänsterna (pigjobben) och vårdnadsbidraget (hemmafrubidraget) är två exempel. Själva ordet feminism har åter igen blivit fult, och många feminister drar sig för att använda det idag.

Även rent strategiskt tror jag att Vänsterpartiet tjänar på att åter igen lyfta de feministiska frågorna. Om inte annat så för att ingen annan (utom F!) gör det!

Frykman has done it again!

Batongliberalen Niklas Frykman (gruppledade för folkpartiet i Eskilstuna) fortsätter att ventilera sina högst tveksamma åsikter på sin blogg. Han ondgör sig över de förskräckliga ungdomar i Fröslunda som, kanske med inspiration från Rosengård och andra förorter, vandaliserar sin egen stadsdel.

Frykmans slutsats blir att de ska straffas. Inga satsningar ska göras på Fröslunda så länge ungdomarna där fortsätter att förstöra. Den logiken håller, så länge man inte ägnar en tanke åt orsakerna. Kan det inte vara så att ungdomarna förstör därför att de inte ser Fröslunda som sitt? Att de känner att de lever i periferin, och att de styrande struntar i dem?

Att göra satsningar i ett område har historiskt visat sig vara mycket effektivt för att stävja bråk och skadegörelse. Om man engagerar ungdomar i deras egna områden, och får dem att känna att området är deras, kommer de inte att vilja förstöra det. En enkel matematik, kan tyckas, men tydligen alltför komplicerad för Frykman.

Ju mer man straffar ungdomar i ett, för att använda borgarnas favorituttryck, "utanförskapsområde", desto mer kommer de att vända sin ilska och frustration mot samhällets företrädare. Och där räknas ofta skolan in.

Att ge ungdomar i Fröslunda ansvar för sin stadsdel, och hjälpa dem att skapa en meningsfull fritid, kommer att vara en lönsam investering. Att lägga ner skolan, bussa ungdomarna till andra stadsdelar och lägga ner allt vad kultur och fritid heter i Fröslunda, kommer att spä på "utanförskapet" och frustrationen. Låt oss hoppas att Frykmans borgerliga kollegor tänker längre än batongen räcker.

Alla liberaler är inte lika

Det har jag upptäckt. Jag fick nämligen oväntat medhåll (om än indirekt) av liberala Eskilstuna-Kurirens ledarskribent Alex Voronov. Han håller med mig om att Niklas Frykman (fp) glider i sin argumentation om invandring. Så fort det pratas invandring och integration tar Frykman upp brottslighet och krav på svenskkunskaper och egen försörjning, menar Voronov.

Känns lite märkligt att hålla med Alex Voronov.

Kuba - favorit i repris

Niklas Frykman har sent omsider upptäckt att jag reagerat mot hans gratispassning till Sverigedemokraterna (se föregående inlägg). Han påstår att jag anklagar honom för rasism, vilket jag faktiskt inte alls gjorde. Däremot konstaterade jag att Folkpartiets integrationspolitik är minst sagt problematisk, eftersom de betonar krav och ansvar istället för välkomnande och solidaritet.

Som liberaler brukar göra när de har svårt att försvara sig drog Niklas Frykman fram kommunistkortet. Han länkar (för andra gången) till mitt inlägg om när jag firade 1 maj på Kuba.

Jag var helt lyrisk när jag kom hem från Kuba. Jag är ingen total Kuba-entusiast i allmänhet. Jag inser att det finns problem på Kuba, precis som i de flesta länder i världen. De gör saker som jag inte gillar. Men Kuba visar att det går att organisera samhället på ett annat sätt än det USA-exporterade nyliberala. Det tycker jag är värt att uppmärksamma.

Hur som helst är det en överväldigande känsla att marschera tillsammans med en miljon andra socialister och kommunister 1 maj. Det skulle nog inte ens en sosse kunna förneka.

Här bjuder jag på lite fler bilder från mitt besök på ön

Rasism i fullmäktige

Då var mitt sista fullmäktigemöte till ända. 8 timmar, som dominerades av en budgetdebatt om besparingar. Borgarna trollade med siffrorna och fick några miljoner över, utan att höja skatten. Deras lösning stavas, som vanligt, privatisering. Deras övertro på entreprenader och utförsäljning är nästan pinsam. Att de vill spara 46 miljoner på de äldre och funktionshindrade (nästan dubbelt så mycket som s och v) hade de lite svårt att förklara. Det är tydligt att högern inte är insatta i hur äldreomsorgen fungerar.

Rasismen stack fram sitt tryne också. Sverigedemokraten Marttinen visade återigen att SD är ett rasistparti som bara bryr sig om invandringsfrågan. Han utnyttjade ungefär 10 av sina 25 talarminuter, och det enda förslag han la var att Eskilstuna ska säga upp avtalet med Migrationsverket. Han använde typiska rasistuttryck som "massinvandring" och "assimilering". Inget förvånande, alltså. Han är rasist, och alla försök att tvätta bort den stämpeln kommer på skam varenda gång han öppnar munnen i Stadshuset.

Det som däremot var lite klargörande var att han hämtade sina argument från Folkpartiet. Fp:s gruppledare Niklas Frykman slog på xenofobtrumman och talade om att Eskilstuna gått om Södertälje i antal mottagna flyktingar i förhållande till befolkning. Han påstod att Eskilstuna har kapacitet att ta emot 300 flyktingar, men tog emot "över tusen" flyktingar förra året. Det stämmer inte (876 är den korrekta siffran), men han bjöd Marttinen på ett argument som han själv är för inkompetent för att gräva fram. Frykman sa också att de som sköter sig, kan försörja sig själva och lär sig svenska är välkomna till Eskilstuna. Detta i en tid av stigande arbetslöshet. Just nu betyder ju det i praktiken att ingen är välkommen. Hans retorik påminner väldigt mycket om de slipade sverigedemokraternas. Det luktar främlingsfientlighet lång väg. Men eftersom Marttinen inte är så slipad, utan en ganska tydlig rasist, framstår Frykman som en liberal humanist i jämförelse.

Det är oroande att Folkpartiet lyfter upp invandring och fyktingmottagande som ett bekymmer. Det öppnar för en rasistisk debatt. Och en sådan debatt kan inte Folkpartiet vinna. De är inte trovärdiga som antirasister. De vill ha språktest, krav på egen försörjning och kraftigt begränsad anhöriginvandring. Det ger SD:s argument legitimitet.

Om inte Folkpartiet vill se ut som rasister behöver Frykman passa sig för att ge SD gratis passningar, och sedan dessutom låta bli att bemöta dem. Att Niklas Frykman inte passar sig för det betyder i värsta fall att han faktiskt håller med Sverigedemokraterna.

Sista fullmäktige

Nu närmar sig mitt sista kommunfullmäktigemöte med stormsteg. Imorgon gör jag min sorti. Det känns ju lite trist att det sista jag gör är att besluta om en massa besparingar, bara för att högerregeringen vägrar stödja kommunerna under krisen.

Det vi kommer att göra är samhällsekonomisk idioti. Att spara, skära ner och höja skatten mitt under brinnande lågkonjunktur är det sämsta man kan göra för ekonomin. Människor får mindre pengar att röra sig med, vilket gör att de konsumerar mindre, vilket leder till en nedåtgående spiral. Men vi kan inte göra något åt det i kommunerna. Den borgerliga regeringen valde att ånga på under högkonjunkturen med stora skattesänkningar, när den istället borde ha sparat överskotten. Nu hade varit en bra tid för stimulans av olika slag, kanske till och med skattesänkning, men nu har högern redan kastat bort alla överskottsmiljarder genom att dela ut dem till de rikaste. Man kan inte spara sig ur en lågkonjunktur, men det är vad vi i kommunerna tvingas att göra.

Det kommer att bli en het debatt imorgon, inte minst om skolan, det är jag säker på. Men det kommer att kännas lite vemodigt för mig att lämna fullmäktige efter sammanlagt fyra år, och eskilstunapolitiken efter tio år.