Cuba - un otro mundo es posible

Det första som slog mig när jag konfronterades med Havanna, förutom värmen, var att det inte finns några reklamskyltar. Eller, det finns det, men inga som gör reklam för Coca Cola, Marlboro eller Nestlé. Istället finns det skyltar som påminner om USA:s terror mot Kuba, som kräver frihet åt de Fem och som påminner kubanerna om vikten av att hålla fast vid det som revolutionen åstadkommit. Havanna är inte, till skillnad från Moskva, Peking, London, Stockholm eller andra storstäder jag besökt, genomkommersialiserat. I Havanna blir man inte ständigt antastad av budskap om att man måste konsumera sig lycklig. Och det är väldigt skönt. Hela staden genomsyras av ett lugn som jag inte upplevt i någon annan storstad. Människor springer inte omkring och stressar som de gör i Europa. Kuba är ett socialistiskt land, och det innebär vissa saker, bland annat att ingen behöver gå hungrig. Ingen behöver jaga livet ur sig för att få livet att gå ihop. Dessutom är det inte nyttigt att springa omkring och stressa när det är 40 grader varmt.

Jag har firat 1 maj i hela mitt liv (utom 1996, när jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle fira med sossarna, som mina föräldrar alltid gjort, eller om jag skulle byta till vänsterns tåg), och de år 1 majtåget har varit riktigt välbesökt har vi kanske varit 500 personer. I år demonstrerade jag med en miljon människor. Vid 6-tiden på morgonen samlades vi i en gatukorsning någonstans i centrala Havanna. Då hade redan tusentals människor väntat i flera timmar. När vi äntligen marscherade iväg hade vi hunnit bli flera hundra tusen, bara på vår uppsamlingsplats. Vi gick framför ungkommunisternas sektion, som var imponerande att se. Alla hade röda t-shirts och bar på foton av offer för USA-terrorismen. I vår sektion gick omkring 500 ungdomar från hela världen, och vi skanderade slagord mot terrorismen. "Posada, fascista - gusano terrorista". När vi efter ett par timmars marscherande nådde Plaza de la revolución fick vi ett meddelande i högtalarna: "Flera hundra ungdomar från hela världen är här för att kräva frihet för de Fem. Välkomna till Kuba!"

Kubanerna är mycket öppna, vänliga och avslappnade människor. Man kan känna sig fullkomligt trygg om man tar en kvällspromenad på Malecón eller på de smala gatorna i gamla stan. Även om turismen har satt sin prägel på delar av Havanna känns det fortfarande genuint att slinka in på en drink på La bodegita del Medio, där Hemingway satt och skrev, eller köpa gamla böcker från ett stånd direkt på gatan. Trots att kubanerna är fattiga syns mycket få tiggare, och de som kommer fram och ber om en slant har nästan alltid något att sälja eller erbjuda. Utanför turiststråken förekommer inte ens det.

Kuba är ett av de länder i världen som utsatts för flest terrorattentat. Ändå är Kuba inget kontrollsamhälle. Man ser sällan några poliser, och de man ser bär inte vapen. Den lilla grupp militärer jag såg utanför Revolutionspalatset lunkade makligt runt huset. Samma dag som vi skulle åka hem hade två värnpliktiga försökt kapa ett plan, och dödat två personer. Ändå märkte vi inte av några extra kontroller, varken inne på flygplatsen eller på vägen dit.

Kuba är ett fantastiskt spännande land. Jag tror att om folk bara åkte dit och pratade med människorna (vilket inte är svårt, kubaner älskar att prata), så tror jag att alla skulle inse att de flesta av liberalernas påståenden om hur hemskt Kuba är inte stämmer. Om du inte har bråttom, om du gillar rom och om du kan stå ut med att toan inte alltod funkar, så kommer du att älska Kuba!