Mikael Wiehe om Kuba och demokratin

Folkpartisten Niklas Frykman ondgör sig på sin blogg (http://frykman.blogspot.com/2007/02/mikael-wiehe-en-skn-kille.html) över att Mikael Wiehe vägrar stämma in i kören av kubahatare, som vill sprida bilden av Kuba som den blodigaste diktaturen i världen. Jag tycker att det är skönt att veta att det finns människor som fortfarande tror att en annan värld är möjlig, och som vet vilket alternativet är till kubansk socialism. Ja, Niklas, Mikael Wiehe är sannerligen en skön kille!

Här följer Wiehes svar på angreppen mot honom:

"Demokrati betyder som bekant folkstyre. Jag är för demokrati. Hur folkstyret däremot ska se ut i praktiken är inte en helt enkel fråga. Ska demokratin vara representativ eller direkt? Hur ska röstandet gå till? Ska valkampanjer kunna sponsras av organisationer eller företag? Har Venezuelas president Hugo Chavez med 67% av rösterna större legitimitet än USA:s president med 25%? Etc. Frågor som ju också diskuteras i Sverige. Men, som sagt, jag hyllar demokratin i motsats till t.ex. den religiösa teokratin, jag stödjer principen om att makten ska komma nerifrån – ”tillkomma folket allena” som det heter i den svenska författningen – och inte uppifrån varken Gud eller oligarki, och jag tycker det är rätt att minoritetens intressen får underordna sig majoritetens.

Däremot är jag djupt skeptisk till en del av dem som säger sig försvara demokratin. Allt för ofta tycker jag mig ha hört och sett dem tala och agera i eget intresse; försvara egna sociala och ekonomiska privilegier eller sin rätt att utnyttja andra människor eller länder för egen vinnings skull.

Detta gäller inte minst den elit som styrt USA alltsedan president Dwight Eisenhower i slutet av 50-talet varnade för det militärindustriella komplexets växande makt. Denna elit har under efterkrigstiden i USA:s och demokratins namn störtat folkvalda ledare och regeringar och stött olika former av diktaturer på de flesta av jordens kontinenter: I Asien i t.ex. Iran, Indonesien och Vietnam, i Afrika i Ghana, Sydafrika och Zaire (nuvarande Kongo) m.fl. länder, i Europa i Grekland, Spanien och Portugal. Tydligast har det kanske varit i Latinamerika där det på 70-talet satt USA- stödda juntor vid makten i så gott som samtliga länder söder om Rio Grande. Juntor som med mer eller mindre aktivt stöd från USA mördade, torterade och drev i landsflykt miljoner människor. För att inte nämna dem som av den förda ekonomiska politiken förvisades till slum, fattigdom, sjukdomar, underutbildning och för tidig död.

Detta har Kuba sluppit. Dels tack vare den revolution som under Fidel Castros ledning segrade 1959 och därmed gjorde slut på Kubas status som USA:s bordell i Karibien och återupprättade det nationella självbestämmandet. Men också tack vare det motstånd som Kuba gjort mot den aggressionspolitik som USA alltsedan dess fört gentemot landet. En politik som har innefattat allt från propaganda, hot och en 40-årig handelsblockad (som FN:s generalförsamling årligen fördömer) till invasionsförsök, kemisk och biologisk krigföring och försök att mörda Fidel Castro och andra kubanska ledare.

Trots detta tryck från USA har Kuba lyckats uppnå den högstamedellivslängden i både Nord- och Sydamerika. Kuba har den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten och låter kubanska läkare arbeta gratis i många – framför allt latinamerikanska – länder, nu senast i Venezuela där man i den s.k. Operation mirakel har gett tiotusentals starrdrabbade synen tillbaka. Kuba har också ett högt utvecklat utbildningssystem – öppet också för utländska studenter och bostäder till alla. Analfabetismen existerar inte på Kuba. Miljöarbetet har prisats av FN. Detta är den kubanska revolution jag vill försvara.

Det kubanska motståndet mot USA har kostat. Priset har bl.a. varit materiell fattigdom, en snårig byråkrati, en sluten, delvis militariserad statsapparat, en censur av nyheter utifrån, revolutionsledare har inte vågat släppa ifrån sig makten, en djup klyfta mellan kubaner på Kuba och exilkubanerna i Miami och en stor misstänksamhet mot dem som har vågat kritisera revolutionen. Fidel Castro har själv uttryckt detta genom att säga: ”Inom revolutionen – allt, utom den – ingenting.” Jag tror personligen att den enskilt viktigaste åtgärden för att förbättra denna situation för kubaner på bägge sidor av Floridasundet skulle vara ett omedelbart och villkorslöst upphävande av USA.s ekonomiska blockad mot Kuba.

Nej, Kuba är ingen europeisk, parlamentarisk demokrati. Kuba anser sig däremot genom olika massorganisationer ha byggt upp andra kanaler för att tillgodose det folkliga inflytandet och jag kan inte kategoriskt säga om detta är ett experiment i direkt demokrati eller ett försök till övervakning av befolkningen. Men jag tror att stödet för det nuvarande systemet på Kuba och Fidel Castro personligen ligger betydligt närmare stödet för president Chavez i Venezuela än stödet för president Bush i USA. Och om jag vore en av miljoner fattiga, förtryckta, utsugna latinamerikanska offer för nyliberalismen som säljer krimskrams i den s.k. inofficiella sektorn vid trafikljusen i kontinentens bensinstinkande metropoler skulle Kuba förmodligen vara mitt drömland. Som uppvuxen och uppfostrad i en europeisk, parlamentarisk demokrati och som tillhörande den rika delen av världens befolkning föredrar jag dock att förbli boende i ett land som Sverige som inte utsatts av ekonomisk blockad eller militär invasion och som trots sina orättvisor och brister erbjuder mig en större personlig frihet. Jag vill varken flytta till Ryssland - som jag uppmanades göra på 70- talet, eller till Kuba - som jag uppmanas göra nu.

Enligt Amnesty International finns det 69 s.k. samvetsfångar i kubanska fängelser, människor som sitter inspärrade för sina åsikters skull. Varje sådan fånge är en för mycket! Men det måste också sägas i sammanhanget att USA-stödda regimer i Latinamerika under 60- och 70-talen i Argentina mördade 30.000 människor, i Chile 6.000, i Uruguay 6.000, i Brasilien 30.000, i Nicaragua 40.000, i El Salvador 60.000, i Guatemala 200.000, bara för att ta några exempel. Vi har då inte talat om de fängslade, de torterade eller de som drevs i landsflykt.Det är i ljuset av detta som jag anser mig kunna säga att Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna.

Med tanke på de bilder som visats från Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad och de vittnesmål som finns från bl.a. Baghram-fängelset i Afghanistan och före detta fångar på Guantánamo-basen tror jag inte det är en överdrift att påstå att de värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantánamo.Jag anser det därför speciellt viktigt att stödja Kubas rätt till nationellt oberoende just nu när Bush-administrationen har skärpt den ekonomiska blockaden, tillsatt en speciell emissarie för att ”främja Kubas övergång till demokrati” och öppet hotar med invasion och därmed att förvandla Kuba till ett nytt Irak. Därför spelar jag tre sånger på solidaritetsfest för Kuba på Ungdomens hus på Skolgatan 10 nu på fredag klockan 19.00. Välkomna!"

Mikael Wiehe, Malmö den 20 februari 2007