Nu är det väl revolution på gång?

När kapitalismen går in i ytterligare en av sina oundvikliga kriser, hörs kritiken från alla möjliga håll. Till och med från kapitalismens förlovade land USA har det hörts kritik mot själva det kapitalistiska systemet. Banker och kreditinstitut har, helt eller delvis, förstatligats, och mängder av stater har ingripit för att rädda banksystem från kollaps - tvärt emot vad den nyliberala doktrinen föreskriver.

Att högern inte protesterar mot statliga ingripanden är kanske inte så märkligt, eftersom det innebär kapitalismens räddning, och man utgår ifrån att det är tillfälliga räddnigsaktioner snarare än tecken på förstärkt statlig kontroll. Märkligare är vänsterns tystnad. Vi har upplevt, och upplever till viss del fortfarande, den allvarligaste kapitalistiska krisen sedan depressionen på 1930-talet (enligt vissa bedömare är denna kris til och med värre), med skyhög arbetslöshet, stora underskott i de offentliga finanserna och personliga tragedier för västvärldens arbetare som följd. Då, under 1930-talet, växte sig kraven på revolution och kapitalismens avskaffande så starka i Europa att många regeringar undkom avsättning med blotta förskräckelsen, ofta med hjälp av kraftigt våld mot den egna befolkningen.

Idag kritiserar vänstern regeringarna för att ha reagerat för långsamt på krisen, för att inte göra tillräckligt för att stimulera tillväxten och för att göra för lite för de arbetslösa. Man kritiserar bankerna för deras alltför frikostiga lån, och för deras och andra bolags bonussystem. Men mycket sällan hörs kritik mot själva det kapitalistiska systemet, det som är orsaken till den globala krisen. Bara i ett system där marknaden själv tillåts reglera balansen i finanserna kan kriser av den här typen uppstå.

Detta hade varit ett ypperligt tillfälle för vänstern att visa på det ohållbara i en fri och global kapitalism.