Ny tokhöger i Tokstan

Två nya partier seglar upp i Södertälje inför valet, båda med lokalt anstrukna namn: Södertäljepartiet och Järnapartiet (eller Järna Partiet som de själva skriver det).

Järnapartiet är, naturligtvis, ett separatistparti, som vill bryta loss Järna och de andra landsortskommundelarna från Södertälje kommun. De tycker inte så mycket mer än så.

Betydligt mer intressant är Södertäljepartiet. Det bildades av en läkare med assyrisk/syrianska rötter, och det är den folkgruppen som dominerar partiet. Ett viktigt initiativ, särskilt som de flesta av de etablerade partierna är pinsamt dåliga på att integrera minoritetsgrupper på sina listor. Företrädaren Sarah O´Dowd Moussa pratade mycket i Gomorron Sverige häromdagen om att satsa på skolan och att ge en röst åt de utsatta områdena. Det låter ju bra.

Tyvärr har detta parti riktigt unkna värderingar, som gränsar till det reaktionära. De säger sig vila på "kristen etik" Partiet är emot abort, emot homoadoptioner och samkönade äktenskap och emot utomäktenskapligt sex. På flera punkter överensstämmer deras åsikter med både Sverigedemokraternas och Nationaldemokraternas (inget av detta kom naturligtvis fram i tv-soffan). Partiet har redan fått stöd från extremhögern på olika internetforum. Det är beklagligt, för det hade varit uppfriskande med ett parti som har sin bas i "problemområdena". Södertälje behöver sannerligen inte ytterligare ett brunt tokhögerparti!

För övrigt lockar särskrivarpartiet i Järna till ordvitsar. Järna partiet, men först en rejäl svensklektion!

Queerdagen?

I morse stod jag tillsammans med några manliga partikamrater och delade ut frukostpåsar till pendlande kvinnor vid tågstationen i Södertälje centrum, för att uppmärksamma att det är internationella kvinnodagen idag. Det var uppskattat och påsarna gick åt som smör.
På det möte som beslutade om aktiviteten uppstod en diskussion om huruvida män också skulle kunna få en påse. Jag framförde min bestämda uppfattning att enbart kvinnor skulle få påse, eftersom det annars skulle förlora sin poäng, och så blev också beslutet.
Jag står fast vid den ståndpunkten. Men när jag stod och delade ut påsarna imorse började jag fundera, och den lilla queerfeministen i mig vaknade till liv (den är liten, ska erkännas. Inte mycket mer än ett embry).

Det började med att en kvinna avböjde med motiveringen att det var som att erkänna att det fanns 364 mansdagar, och att en kvinnodag inte längre behövs. "Kanske i u-länderna, men inte här", sa hon ungefär. Jag argumenterade naturligtvis för att den i allra högsta grad behövs. Den finns ju till för att uppmärksamma kvinnors underordnade ställning i könsmaktsordningen, lokalt såväl som globalt.

Efter det samtalet var jag dock inte lika hård på att bara ge påsar till kvinnor. För vem är jag att avgöra vem som ska definieras som kvinna? En man kom fram till mig och frågade: "Alla andra får påsar, men inte jag? Vad är det för fel på mig?". Mitt svar blev: "Du är man!"

Omedelbart efteråt ångrade jag mitt svar. Jag kan ju inte rimligtvis veta om den här personen identifierar sig som man. Så han fick en påse i alla fall.

För de allra flesta människor är det inget som helst problem att bli definierade av andra som varande man eller kvinna. Men för dem som själva vill välja sin könsidentitet, eller helt vill avstå ifrån att ha en sådan, är det ett problem att även den feministiska rörelsen drar en stenhård gräns mellan könen. Vi kan inte prata om "kvinnokamp" utan att utesluta de människor som inte stämmer in på vår definition av "kvinna", men som likväl har en underordnad position i förhållande till dem som definierar sig själva som "män".

Inget ont om kvinnodagen, och inte heller om separatist-feministiska aktioner. De behövs. Men det är på tiden att en touch av queer-tänkande injeceras i vänstern. Den behöver det.