Sverige ut ur Libyen

FN har ofta fått utstå kritik för att man gör för lite för att skydda civilbefolkningen i konflikter. Det värsta exemplet på handlingsförlamning är kanske folkmordet i Rwanda på 1990-talet. Den relativt nya skyldigheten att skydda, som tillkom som ett resultat av bland annat detta folkmord, har inte används sedan den instiftades 2005. Inte förrän nu. FN har gått in för att skydda civilbefolkningen i Libyen.

Att skydda civilbefolkningen i ett land där ledaren hotar att slakta alla som opponerar sig mot honom är absolut nödvändigt. Att världssamfundet ska stödja ett uppror mot en galen diktator är självklart. Men det betyder inte nödvändigtvis att det är rätt att skicka amerikanska och andra NATO-länders bomb- och attackflyg för att bomba Libyen.

Att bomber och missiler dödar människor är inte ett okänt faktum. Det ligger i sakens natur. Problemet är att bomber och missiler inte gör skillnad på vilka människor de dödar. Risken är därför stor att civila kommer till skada (vilket redan skett i Libyen). Visst kan man tycka att några civila dödsoffer är ett pris som är värt att betala för att bli av med en brutal tyrann, men när har gränsen för det priset passerats? När 100 civila dött? Eller 1000? Varken FN eller NATO verkar ha en plan för sina militära operationer i Libyens luftrum.

Skillnaderna mot Irak är stora och uppenbara. I Irak pågick ingen folklig resning 2003. Där förbereddes ingen masslakt av oppositionella. USA och dess allierade agerade inte enligt en FN-resolution. Men resultatet av invasionen av Irak, där dödssiffran nu passerat 100 000, borde fungera som ett varnande exempel. Om man går in militärt i ett land måste man ha en plan för att kunna ta sig ut därifrån på ett sätt som gör att landet inte faller sönder i kaos.

Jag tvekade länge om vad jag tyckte om den militära interventionen i Libyen. Jag är inte principiellt emot militär intervention, och jag stödjer FN:s stadga om skyldighet att skydda. Men jag blir alltmer övertygad om två saker: FN och NATO kan och ska inte störta Ghadaffi. Det ska libyerna själva göra. Och USA har andra motiv än att främja demokrati och mänskliga rättigheter.

Den libyska frihetsrörelsen ska ha omvärldens stöd, men inte i form av bomber, utan i form av humanitära insatser och diplomatiska påtryckningar. Annars riskerar vi ett nytt Irak. Eller Afghanistan. Och Sverige ska definitivt inte använda libyskt luftrum som testbana för sina JAS-plan.