Sverige ut ur Libyen

FN har ofta fått utstå kritik för att man gör för lite för att skydda civilbefolkningen i konflikter. Det värsta exemplet på handlingsförlamning är kanske folkmordet i Rwanda på 1990-talet. Den relativt nya skyldigheten att skydda, som tillkom som ett resultat av bland annat detta folkmord, har inte används sedan den instiftades 2005. Inte förrän nu. FN har gått in för att skydda civilbefolkningen i Libyen.

Att skydda civilbefolkningen i ett land där ledaren hotar att slakta alla som opponerar sig mot honom är absolut nödvändigt. Att världssamfundet ska stödja ett uppror mot en galen diktator är självklart. Men det betyder inte nödvändigtvis att det är rätt att skicka amerikanska och andra NATO-länders bomb- och attackflyg för att bomba Libyen.

Att bomber och missiler dödar människor är inte ett okänt faktum. Det ligger i sakens natur. Problemet är att bomber och missiler inte gör skillnad på vilka människor de dödar. Risken är därför stor att civila kommer till skada (vilket redan skett i Libyen). Visst kan man tycka att några civila dödsoffer är ett pris som är värt att betala för att bli av med en brutal tyrann, men när har gränsen för det priset passerats? När 100 civila dött? Eller 1000? Varken FN eller NATO verkar ha en plan för sina militära operationer i Libyens luftrum.

Skillnaderna mot Irak är stora och uppenbara. I Irak pågick ingen folklig resning 2003. Där förbereddes ingen masslakt av oppositionella. USA och dess allierade agerade inte enligt en FN-resolution. Men resultatet av invasionen av Irak, där dödssiffran nu passerat 100 000, borde fungera som ett varnande exempel. Om man går in militärt i ett land måste man ha en plan för att kunna ta sig ut därifrån på ett sätt som gör att landet inte faller sönder i kaos.

Jag tvekade länge om vad jag tyckte om den militära interventionen i Libyen. Jag är inte principiellt emot militär intervention, och jag stödjer FN:s stadga om skyldighet att skydda. Men jag blir alltmer övertygad om två saker: FN och NATO kan och ska inte störta Ghadaffi. Det ska libyerna själva göra. Och USA har andra motiv än att främja demokrati och mänskliga rättigheter.

Den libyska frihetsrörelsen ska ha omvärldens stöd, men inte i form av bomber, utan i form av humanitära insatser och diplomatiska påtryckningar. Annars riskerar vi ett nytt Irak. Eller Afghanistan. Och Sverige ska definitivt inte använda libyskt luftrum som testbana för sina JAS-plan.

Härdsmälta i den svenska debatten

En jordbävning i Sverige är inte ett särskilt sannolikt scenario, lika lite som en tsunami. Men det är inte jordbävningen eller den efterföljande flodvågen i sig som är kärnan i problemet, om ordvitsen ursäktas. Problemet, enligt experterna, är de långvariga strömavbrotten. Och vi vet nog alla att långvariga strömavbrott på intet sätt är otänkbara i Sverige. Vi behöver bara gå tillbaka till stormarna Gudrun och Per för att hitta exempel på det.

Långvariga strömavbrott i ett kärnkraftverk gör det svårt att kyla reaktorerna, vilket i värsta fall kan leda till härdsmälta. Det kan vara vad som är på väg att hända i Japan just nu.
Trots att en härdsmälta verkar nära förestående i Japan, med i värsta fall miljoner drabbade i det tättbefolkade landet, har ingen debatt om kärnkraften väckts i Sverige. I Tyskland rasar debatten, och den har haft inverkan på regeringen. Inom EU diskuteras nu stresstest av kärnkraftverken. Men i Sverige är det tyst. Vår energiminister har inte sagt någonting än. Eller förlåt, Olofsson och miljöminister Carlgren har gjort ett uttalande. Till försvar för svensk kärnkraft.

Det är märkligt. Det räckte inte med en allvarlig olycka i USA på 70-talet. Det räckte inte ens med en rejäl katastrof i Ukraina på 80-talet. Och en nära förestående katastrof i den folkrikaste delen av världen verkar inte heller räcka. Det enda som skulle kunna få makthavarna att anstränga sig för att ersätta kärnkraften är en svensk härdsmälta, verkar det som. Och då är det ju liksom för sent.

Moderat rasism är inte bättre

Den som trodde att SD:s intåg i riksdagen var ett symptom på ett hårdare klimat gentemot invandrare har fått helt rätt. Moderaternas migrationsminister Tobias Billström fortsätter tvångsavvisa irakiska flyktingar, trots att FN och Amnesty kritiserat det, trots att Iraks ambassadör avrått från det och trots att Europarådet uttryckt oro för flyktingarnas säkerhet. Det är allmänt känt att särskilt kristna lever riktigt farligt i Irak och att det inte på något sätt råder fred och säkerhet i landet.

Billström vägrade länge att kommentera Wikileaks-uppgifterna om att han sagt sig vara tveksam till att ta emot flyktingar från Irak, och att han ställt villkor för att öppna en ambassad i Bagdad. När han väl bröt tystnaden avfärdade han uppgifterna utan att egentligen ta avstånd ifrån det.

Billström är ett tydligt tecken på att det inte är en slump att vi har SD i riksdagen. Rasism är inte bättre för att den kommer från ett regeringsparti.

Tack!

Höll på att glömma: Tack till er som kryssade mig! Jag bedrev ingen personvalskampanj och stod långt ner på listan. Ändå var ni ett gäng som valde mig. Det tackar jag för.

Mp svänger åt höger

Som väntat har miljöpartiet valt att samarbeta med alliansregeringen i enskilda frågor. Hittills handlar det om flykting- och invandringspolitiken, men det kommer säkert fler områden. Illa nog är det att mp kommer att stödja migrationsminister Tobias Billström, som ligger bakom utvisningen av romer i strid med EU-lag, och integrationsminister Nyamko Sabuni, vars parti förespråkar burkaförbud och språktest. Värre blir det om samarbetet går längre och miljöpartiet ställer sig bakom borgarna i fler frågor, som socialförsäkringen och utarmningen av arbetsrätten. Sverigedemokraterna ska hållas borta från makten, men det får inte ske till vilket pris som helst.

Miljöpartiet är inget vänsterparti, och har aldrig varit, så utvecklingen är egentligen rätt naturlig. Men lite förvånande är det med tanke på att Maria Wetterstrand i hårda ordalag avvisade en eventuell invit från Reinfeldt direkt efter valet. Något positivt kan det kanske komma ur detta. Möjligen kan politiken bli lite mer levande om den cementerade blockpolitiken löses upp. Nu när även socialdemokraterna har visat intresse för blocköverskridande samarbete verkar det bara finnas ett oppositionsparti till vänster. Ett enda parti som vägrar ge efter för populistiska krav om hårda tag mot invandrare och som står upp för den asyl- och flyktingpolitik som bygger på solidaritet och alla människors lika värde. Gissa vilket!

75-dagarsregeln i a-kassan avslöjar borgarna

Borgarnas mantra "det ska löna sig att arbeta" har vi hört i fyra år nu. Att regeringen inte vill erkänna att tanken med jobbskatteavdraget är till för att hålla lönerna nere är inte konstigt (även om Reinfeldt hade svårt att värja sig mot det i slutdebatten). Det jag fortfarande inte har förstått är varför man inte ska få stämpla upp till heltid mer än 75 dagar. Det innebär att många inte tjänar på att arbeta, utan tvärt om tjänar på att vara helt arbetslösa och leva helt på a-kassa.

Det är frustrerande att detta uppenbara brott mot "arbetslinjen" inte oftare kommer upp i debatten. Det visar på ett tydligt sätt borgarnas brist på konsekvens i sin jobbpolitik. Eller så avslöjar det att de ljuger om varför de sänker skatten.

Som Maria Wetterstrand sa: "skattesänkarlinjen blir inte en arbetslinje bara för att man kallar den för det".

För sista gången: Det var ingen strippa!

Det är sorgligt att kvinnor fortfarande inte kan få vara subjekt i Sverige. Det är lätt att tro att vi i Sverige 2010 har kommit bort ifrån att se kvinnor som passiva offer och objekt i alla sammanhang. Att det är fel har de senaste dagarnas rabalder om Vänsterpartiets kabaré i Järna visat.

Det Vänsterpartiet Södertälje arrangerade i Järna i söndags var en kabaré på temat Rocka röven av högern. Det var musik, akrobatik, jyckleri och en burlesk show. Det var det lilla burleska inslaget som skapade moralpanik i media.

Det som hände var att burlesk-artisten Miss Cookie med närmast övertydlig ironi klädde av sig kjol och blus. Under kjolen hade hon en moderatlogga, som hon skakade av sig. Därefter tog hon av sig BH:n, och under den fanns två klistermärken (ett på varje bröst) med Vänsterpartiets logga på. Symboliken var att alla innerst inne är socialister. Miss Cookie själv förklarar i en intervju i Rapport vad som hände.

En person (som inte är vänsterpartist) tog en bild som han skickade till lokaltidningen. Han var en av fyra personer som valde att lämna festen. Därefter har så gott som alla media rapporterat om detta, ofta genom andra- eller tredjehandsuppgifter, och det hela har tappat alla proportioner.

En nyhet till det moralkonservativa Sverige: kvinnor kan vara subjekt också, med en egen politisk agenda. Kvinnor kan, precis som män, använda sin kropp med humor och ironi för att driva politisk kamp, eller bara för att underhålla. Det är dags att kvinnor själva får bestämma över och definiera sina egna kroppar och sin egen sexualitet.

Skillnaden mellan en stripshow och det som hände i Järna är milsvid. Det tror jag var uppenbart för oss som var där. Lyssna gärna på arrangören Isabell Flygares syn på det hela. Här kommer även tipsaren till tals, i demokratisk anda.

Kasta inte skattepengarna i Karibiska havet

Privatiseringarna av skattefinansierad verksamhet har duggat tätt de senaste åren, inte minst här i stockholmstrakten. Alla partier är numera rörande överens om att vård, skola och omsorg ska betalas gemensamt, via skatten. Privata alternativ välkomnas samtidigt av alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet.

Att högern ivrigt understryker att sjukvården och skolan ska betalas genom skatt gör egentligen saken ännu mer problematisk. Vi ska inte ha ett samhälle där rika människor kan köpa sig en bättre vård eller en bättre utbildning för våra barn än vad de som inte är rika får. Det är en viktig rättviseprincip, som de flesta idag säger sig skriva under på. Alltså kan man inte ha privat finansiering av vård, skola och omsorg.

Problemet kommer när man ska lägga ihop skattefinansierad verksamhet med privata företag. Våra skattepengar följer med eleven eller patienten, oavsett vem som äger skolan eller vårdcentralen. De privata ägarna kan ge lika bra service som de offentligt ägda, säger man, men till en lägre kostnad. Det är ju fantastiskt, för då kan det bli pengar över till verksamheter som behöver mer pengar.

Men alla får ändå samma påse med skattepengar. Vart tar de pengar vägen som blir över? Jo, de hamnar i fickan på vård- eller skolföretagens aktieägare. Ett exempel är Kunskapsskolan, som gjorde en vinst på 44 miljoner 2008/2009. Ett annat exempel är att de fem största vårdbolagens sammanlagda vinst 2008 uppgick till tre miljarder.

Det vore ju fantastiskt om en bra samhällsservice med små barngrupper i förskolan, små klasser i skolan, korta vårdköer och gott om personal på äldreboendena kunde upprätthållas till en lägre kostnad, för då skulle det kunna bli pengar över till exempelvis kollektivtrafik och kultur. Verkligheten är en annan, det vet vi, men varför ska våra skattepengar rinna rakt ner i privata konton på Caymanöarna?

Vill ni ha lägre skatt? Se då till att inte kasta pengarna i sjön!